23 februari 2021

Den svenska djurindustrin har drabbats av flera omfattande virusutbrott vilket tvingat fram massavlivningar och avelsstopp. Staten ersätter företagen för produktionsbortfall och sanering, samtidigt som trenden mot en allt mer koncentrerad och storskalig djurhållning håller i sig. Är det rimligt att staten finansierar en i grunden ohållbar affärsmodell? 

Hösten och vintern har än en gång blottlagt de risker som följer med en allt mer koncentrerad och industrialiserad djurhållning. De genetiskt likriktade djuren trängs på små ytor och har nedsatt immunförsvar som en följd av ett liv i stress – ett lätt byte för mikroorganismer på jakt efter nya biologiska värdar att frodas i. Ändå är det en modell som blir allt vanligare, och staten har fortsatt huvudansvaret när olyckan väl är framme.

Minkfarmerna backas upp med statliga medel 

Först var det de coronasmittade minkarna. Under hösten kom en mängd rapporter om konstaterad covid-19 på europeiska minkfarmer. Virusen hoppade från människa till mink, muterade, och letade sig sedan tillbaka till människor där de orsakade nya infektioner. Nederländerna tidigarelade sin nedstängning av industrin och i Danmark blev det ett omedelbart stopp för minknäringen – inte så obetydligt med tanke på att landet förra året var världens största exportör av minkpäls.  Den danska regeringen fick betala ut motsvarande 26 miljarder kronor i ersättning.  

Det dröjde ett par månader så var även Sverige med på banan. Inga nya minkar får födas upp under 2021 på grund av risken för smittspridning – de runt 90 000 avelsdjuren får dock hållas kvar i väntan på nya beslut. Just nu pågår förhandlingar mellan branschen och Jordbruksverket om hur mycket minkfarmerna ska få i kompensation för förlorade intäkter. 

Även testningen av minkarna betalades med offentliga medel. I handlingar som Djurens Rätt begärt ut från Jordbruksverket framkommer att det inte var förrän det stod klart att staten skulle ta hand om kostnaderna som minkfarmerna på allvar började skicka in döda minkar för provtagning (till priset av 1 284 kr per död mink).

Hittills kostat 340 miljoner 

Men coronaviruset är inte det enda smittämne som grasserar på svenska djurgårdar. Den nya varianten av fågelinfluensa som går under beteckningen H5N8, har orsakat massiva problem i Sverige och övriga Europa. Viruset sprids via vildfåglar och tar sig in till tamdjursbesättningar via ventilationssystemen. H5N8 är mycket smittsamt för fjäderfä, men risken för människor bedöms vara låg. I veckan kom dock rapporter från Ryssland om att sju arbetare i kycklingindustrin smittats av H5N8 – de första fallen i världen. Smittan har dock inte tagit sig vidare från människa till människa.

Den här säsongen har 6 fall konstaterats på kommersiella besättningar i Sverige enligt Jordbruksverket. Det mest iögonfallande var naturligtvis när smittan tog sig in i CA Cedergrens enorma anläggning i Mönsterås- vilket ledde till att över en miljon höns fick avlivas i förtid. Epizootilagen medger full ersättning för produktionsbortfall och sanering vid utbrott av fågelinfluensan, något som hittills kostat staten 340 miljoner kronor, enligt siffror som Riksdagens Utredningstjänst tagit fram på begäran av riksdagsledamot Jens Holm (V). Och det är helt i sin ordning, enligt Jordbruksverket:

– Ersättningssystemet vid utbrott av exempelvis fågelinfluensa är uppbyggt för att inte producenten ska drabbas av orimliga konsekvenser om denne blir drabbad av en sjukdom som staten går in och hanterar, säger Lotta Hofverberg, enhetschef på Jordbruksverkets smittbekämpningsenhet. 

Se även: Vänsterpartiets pandemikrav: Avveckla djurindustrin!

Är industrialiseringen ett hot i sig? 

Men frågan är om det verkligen är rimligt att betala ut stöd till en industri vars själva företagsmodell medför ökade risker för att en smitta får massiva konsekvenser? När den industrialiserade modellen dessutom är det som genererar stora vinster för företagen i fråga.

– Vi gör inte någon granskning av företagens eventuella lönsamhet innan, utan alla företag hanteras givetvis enligt likabehandlingsprincipen, fortsätter Lotta Hofverberg.

Som så ofta i frågor som rör klimat, miljö och hälsa – vinster privatiseras, medan förlusterna socialiseras och hamnar på skattebetalarnas nota. 

Enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, är det dock ingen större skillnad på små eller stora besättningar. De större besättningarna jobbar aktivt för att skydda djuren med genomtänkta rutiner, med sektionering och noggrann rengöring. Det skriver myndighetens kommunikatör i ett mail till Mat och Klimat. 

Men det är en förklaring med uppenbara brister. När smittan väl tagit sig in på en miljonanläggning likt den i Mönsterås, får det också konsekvenser i proportion till anläggningens massiva storlek. Resultatet blir miljontals avlivade djur, och hundratals miljoner i skattestöd. När tidningen Jordbruksaktuellt frågar Jordbruksverkets chefsveterinär Håkan Henriksson om det finns några risker med att ha så många djur på en plats svarar han tydligt:

– Risken är den som har skett nu, att man får en smittspridning inom anläggningen. 

Han fortsätter dock att bedyra att biosäkerheten normalt är god men att man inte “kan skydda sig mot allt”. Ett säkrare alternativ hade naturligtvis varit att inte husera över en miljon höns på en enda anläggning, men det är en annan femma.

Smittskyddet på dagordningen

Regeringen har nu givit Jordbruksverket i uppdrag att granska djurhållningen med avseende på risken för uppkomst och spridning av nya smittor mellan djur och människa – ett arbete som kommer redovisas i februari 2022. I rapporten kommer de ge förslag på ytterligare åtgärder som kan förebygga utbrott i svensk djurhållning. Djurens Rätt välkomnar initiativet, men anser att det behövs mycket mer.

– Vi vet redan idag att storskalig djurhållning är ett problem, och att incitament måste finnas för att konsumtionen av animaliska produkter ska minska, samtidigt som antalet djur per gård måste minska. Det borde ligga i politikens intresse för att minska skador och ersättningskostnader, säger Anna Harenius, sakkunnig etolog vid organisationen, till Mat och Klimat.

Incitament för djurvänligare livsmedelsproduktion och mindre smittrisker är något som kan göras direkt på nationell nivå. Men det måste även ske förändringar på EU-nivå, förklarar hon.

– Vi ser fortfarande EU-bidrag för marknadsföring av produkter från storskalig djurhållning och att de med flest djur får mer bidrag. Ett första steg är att EU slutar finansiera sådant, och ett andra steg är att ge incitament för mer hållbar växtbaserad livsmedelsproduktion.

Maxgräns för djurtäthet röstades ned i EU-parlamentet

EU:s jordbrukspolitik regleras under CAP (Common agricultural policy), vars inriktning för en kommande sjuårsperiod nu är under förhandling. I höstas röstade EU-parlamentet om nära 2 000 yrkanden för att fastställa parlamentets positioner i frågan. En av frågorna som kom upp var just djurtätheten, fast då främst kopplat till de kväveföroreningar som uppstår i tät djurhållning. Enligt förslaget skulle djurtätheten begränsas till 170 Kg kväve per hektar och år, vilket motsvarar 4 dikor eller ungefär 850 broilerkycklingar per hektar.

– I förhandlingarna i höstas så försökte jag och gröna gruppen få igenom ett maxtak för hur tätt djur får hållas. Tyvärr fick vi inte med oss en majoritet i parlamentet bakom förslaget. Jag beklagar det och de konservativa krafterna är svaret skyldigt i den här frågan, säger Pär Holmgren (MP) till Mat och Klimat.

Yrkandet avslogs med 380 röster mot 295. Ledamöterna från MP, S, L och V röstade för en maxgräns, medan C, M och SD röstade emot och KD deltog inte i omröstningen.

– Det är i CAP som den här typen av regler verkligen skulle kunna få genomslag, då vi vill villkora stödet och inte ge skattemedel till aktörer som utsätter djur för dåliga levnadsförhållanden och dessutom sätter hela mänskligheten. Jag kommer att driva på för att ta upp frågan igen nu när fler inser vilken skada intensiv djuruppfödning kan föra med sig, säger Jytte Guteland (S).

Men enligt Moderaterna, som röstade emot, är de generella skrivelserna i CAP:ens ramverk tillräckliga för att säkerställa god djurhållning ur djuretisk, miljömässig och hälsomässig synpunkt.

– Vi gav stöd åt ett tydligt djurskydd inom ramarna för CAP-reformen och att en god djur- och miljöhållning ska vara ett krav för att få finansiering. Därför valde vi samtidigt att inte stödja just dessa enskilda förslag, säger Elin Hansson, kommunikationsansvarig för Moderaterna i EU-parlamentet.

Enligt Pär Holmgren bör vi dessutom lyfta blicken från EU:s inre verksamheter till att även ställa långtgående krav i de handelsavtal som unionen sluter med andra ekonomiska block.

– De här frågorna har fått ökad fokus i och med corona men de politiska åtgärderna lyser fortfarande i stort med sin frånvaro. Vi måste till exempel ställa krav kring djurhållning och antibiotika i EU:s handelspolitik och borde verka för ett globalt förbud mot djurmarknader där tama och vilda djur blandas säger han.

Se även: EU:s jordbruksreformer – gröna framsteg eller greenwashing?

Se även: Kritiserat frihandelsavtal kan ännu bli av

Michael Abdi Onsäter