12 januari 2021

Trots att intresset för baljväxter ökar odlas de idag på ungefär lika stor areal i Sverige som vid 1800-talets mitt; 60 000 hektar, eller omkring två procent av den totala åkerarealen. Forskare menar det finns en stor potential att öka den inhemska produktionen, men det krävs insatser i flera led för att bryta vad som blivit något av ett Moment 22.

Förr användes baljväxterna i huvudsak till mat för människor, idag går det mesta till foder. De senaste årens ökade intresse har inte ökat den inhemska odlingen. Istället har importen ökat, och svenska bönder har svårt att prismässigt konkurrera med de låga priserna på importerade bönor. 

Fil dr Georg Carlsson, SLU-forskare i odlingssystemsekologi, har presenterat beräkningar över hur stor potentialen för ökad inhemsk odling av bönor och ärtor är. Och allra mest tror han att odlingen av kok- och foderärtor kan öka, från dagens cirka 20 000 hektar till 100 000 hektar. Skeptiker menar att det bara är i södra Sverige som det går att odla trindsäd. Men Carlsson framhåller i sin forskning att det finns en sådan mångfald av både arter och sorter att där det går att odla spannmål bör det också gå att hitta en baljväxtgröda som går att odla.

– Det vi redan odlar, ärtor och åkerbönor, skulle vi kunna odla mer av. Gråärtor och bondbönor är svårare att odla storskaligt, men det går att välja sorter som fungerar att samodla storskaligt med andra grödor, säger han till Mat och Klimat.

Samodling av baljväxter och spannmål ger många fördelar, både i form av minskat problem med ogräs, mer effektivt kväveutnyttjande, stabilare skördar över åren, och högre proteinhalt i havren, jämfört med när den odlats ensamt.

Se även: Natubruksskola testodlar populära proteingrödor – vill minska importberoendet

Behöver stora volymer

Men vad hindrar då livsmedelsföretagen från att öka andelen svenskodlade baljväxter?

Pia Qvarnström, grundare av vegoföretaget Bärta, anger att en barriär är att man redan från start måste kunna garantera en stor volym. Idag har man svenskodlade gula ärtor just för att de odlas i stor skala i Sverige, och att tillgången därför är stabil, men utifrån de begränsade odlingarna ser hon svårigheter att ta in andra svenskodlade baljväxter.

– Det kostar mycket tid och pengar att ta fram en produkt och då behöver du veta att det finns ordentliga volymer när försäljningen väl tar fart. 

Och resonemanget gäller inte bara i livsmedelsproducentsledet, utan i högsta grad också i nästa led.

– Som det är idag är det inte heller någon aktör i dagligvaruhandeln som vill plocka in en produkt i sitt sortiment som sen kanske tar slut efter en månad, säger hon.

Qvarnström menar att det är branschens egna byråkratiska system som är hindret och inte lagar och regler, men hon pekar samtidigt på något som skulle kunna göras från politiskt håll.

– En sak är att styra om jordbruksstödet så att det premierar odling av baljväxter för humankonsumtion istället för till djurfoder. 

Eslam Salah, grundare av Lupinta, pekar på att bristande infrastruktur är ett ytterligare ett problem.

–  Exempelvis finns inte faciliteter för att rengöra och processa alla typer av bönor i Sverige, därför måste bönorna ändå skickas till andra länder om man ska producera livsmedel med växtbaserat protein.

Se även: Lupintas svenskodlade sötlupiner utmanar sojan på vegohyllan

Många miljöfördelar

Georg Carlsson pekar på den låsning som uppstått, där olika parter avvaktar varandras initiativ.

– Det är en Moment 22-situation där lantbrukare väntar på att få stora beställningar, och där livsmedelsföretagen väntar på att det ska finnas stora volymer att tillgå, innan man törs övergå till svenskodlade proteingrödor.

För att bryta dödläget ser han behov av ökad kunskap på flera nivåer. Inte minst i konsumentledet för att öka betalningsviljan för svenskodlade baljväxter.

– Det ger miljöfördelar på många sätt, till exempel i form av minskad kvävegödsling och att vi i Sverige bra koll på pesticidanvändningen, vid import vet vi inte hur mycket bekämpningsmedel som använts, säger Carlsson.

Men även hos lantbrukare finns ett kunskapsglapp.

– Det är idag så att några få har väldigt stor kunskap om möjligheterna med olika grödor. Men om fler ska odla linser, svarta bönor och kidneybönor krävs både att kunskapen sprids och samarbete kring de investeringar som måste göras.

Men insatser skulle också kunna göras från politiskt håll.

– Livsmedelsstrategin skulle kunna vara tydligare på behovet av att öka den inhemska odlingen av baljväxter, nu säger den egentligen bara ”mer av allt”, säger Carlsson.

Rent konkret pekar Carlsson på möjligheten att inrätta ett investeringsstöd till den utrustning som behövs om livsmedelsföretag inte ska tvingas renodla proteiner i processanläggningar i exempelvis Tyskland. Om förädlingsprocessen ändå måste genomföras i andra länder, minskar incitamentet till att odla grödorna i Sverige.

– Även enklare processer som kokning och paketering sker idag i andra länder, vilket innebär onödigt långa transporter, säger Carlsson.      

Niclas Malmberg

Georg Carlsson – Fil dr, forskar i odlingsystemekologi vid SLU.