Mat och klimat har tidigare lyft Upplandsstiftelsens viktiga arbete att återskapa våtmarker, och dess betydelse för både klimat och biologisk mångfald. 

Men Upplandsstiftelsen arbetar förstås inte enbart med våtmarksrestaurering, utan också med att återskapa naturskogar, och däribland svämskogsmiljöer – strandnära skogar som i perioder översvämmas av närliggande sjö eller vattendrag. Ett sådant område som Upplandsstiftelsen idag tagit sig an är Bredforsens naturreservat i Tierps kommun.

Mångfald vs monokultur

Naturreservatet ligger invid Nedre Dalälven, den sträcka där älven inte rinner i en sedan länge eroderad dalgång, utan istället flödar över ett flackt landskap med fjärdar som avbryts av trängre passager med brusande forsar. Omgivningarna är ett resultat av älvens olika vattenflöden.

Med det inströmmande vattnet får svämskogen tillskott av näringsämnen när mineral- och humuspartiklar blir kvar på marken när vattnet drar sig undan, vilket ger en rik biologisk mångfald. Och skillnaden i mångfald är i det närmaste övertydlig när man står i gränsen mellan naturreservatet och den intilliggande barrträdsplanteringen.

– Det här kan man inte kalla skog, det är en monokultur skapad av människor, suckar Upplandsstiftelsens Pär Eriksson och sveper med handen mot planteringen.

En långsiktig kamp

Några steg till och miljö ändras fullständigt, med artrikedom och dominans av lövträd. Eriksson framhåller att vi inte under överblickbar tid kan återskapa urskogar, men däremot artrika naturskogar, även om det är ett arbete som tar mycket lång tid.

Reservatet Bredforsen bildades 1998, och tio år senare utökades området när Upplandsstiftelsen tog över förvaltningen av de stora arealerna svämskogar och älvängar. Kampen har sedan dess förts mot två mänskliga ingrepp som under 1970-talet förstört stora naturvärden. 

Det ena ingreppet var i form av att Söderfors kraftverk togs i drift, som det sista av de kraftverk som byggts under 1900-talet längs Dalälven och som bland annat slog ut beståndet av harr och öring. Det andra ingreppet var det aggressiva skogsbruket där allt vad lövträd hette skulle utrotas med gift som hormoslyr, men fick konsekvenser också för allt från älg till de som arbetade med giftet. 

– Aspen sågs som ett ogräs på 1970-talet, det är skillnad idag med de virkespriser som nu också är på Asp, konstaterar Eriksson.

Det var dock inte alla arter som missgynnades av de mänskliga ingreppen i naturen längs Dalälven. En vinnare har varit stickmyggan, som ökat i antal på ett sätt att den blivit en plåga för andra djur i området. Men Upplandsstiftelsens arbete med att återskapa älvängar och svämskogar har visats ha positivt resultat inte bara på den biologiska mångfalden generellt, utan stickmyggan har samtidigt minskat radikalt i de områden som nu hävdas med slåtter eller bete.